Jag har tänkt på min träning. Eller på min kropp i träningssammanhang. Hur jag själv ser på den (mig själv i spegeln och de delar av mitt yttre som jag kan se med mina egna ögon) och hur andra ser den. Hur jag ser på andra och jämför våra kroppar och insatser.
Emellanåt tränar jag själv i gymmet men oftast går jag på gruppträningspass. Som idag när jag var på ett skivstång intervall med en ledare jag tycker väldigt mycket om. Det är ett väldigt intensivt pass och medveten om det är jag redan från början lite orolig och skakig. Med det sista menar jag inte mentalt skakig utan fysiskt, för jag är en skakare (precis som min syster). Vilket innebär att jag börjar skaka när jag anstränger mina muskler. Det innebär inte att jag blir trött direkt, skakandet kommer nästan direkt, ibland till och med är jag värmer upp inför passet. Hur tänker de andra om mig, tänker jag när jag står i plankan och det inte är särskilt jobbigt men armarna skakar? Försöker att bortse från det, försöker att andas djupt och fokusera på mina muskler. Jag är inte jättestark men inte heller svag, så att stå i plankan är ingen större utmaning för mig. Timmarna jag spenderat på gymmet ger effekt.
Dessutom lyckades jag skada mig för ett par somrar sedan. Jag gjorde ett dåligt lyft och en muskel i ländryggen svullnade upp. Smärtan var inte värst i ryggen, utan den letade sig ned i högra benet och foten. Faktiskt det värsta jag någonsin varit med om i smärtväg. Under två månader sov jag några timmar per natt och hade ont konstant. Jag flög i åtta timmar till min syster i Toronto och hade det inte varit för de fantastiska filmerna jag såg hade det varit ett rent helvete (nu var resan bara delvis ett helvete).